Fram emot hösten återvände Paschan med flottan från expeditionen; med kanonsalvor saluterade han Sultanen; han försökte roa staden som han gjort året innan, men det var tydligt att de inte haft en bra säsong.   

Till fängelset förde de bara ett fåtal fångar.   

Senare fick vi veta att venetianarna hade bränt sex av deras skepp.   

För att få en chans att få höra lite nyheter hemifrån ville jag prata med fångarna. De flesta kom från Spanien. De var tysta, okunniga och skrämda; de var inte i stånd att prata utom för att be om hjälp och tigga mat.   

Det var bara en av dem som tilldrog sig min uppmärksamhet: han hade blivit av med en arm men han var hoppfull; han sade att en av hans förfäder hade varit med om samma äventyr, att denne efter frigivningen med den arm han hade kvar skrivit en riddarroman och att han var övertygad om att han skulle bli fri för att göra samma sak.   

Senare under åren, när jag hittade på historier för att överleva, mindes jag den här mannen som ville överleva för att hitta på historier.   

Kort efteråt utbröt en smittsam sjukdom i fängelset; den här olycksbådande smittan som jag skyddade mig mot, tack vare att jag dränkte fångväktarna i mutor, försvann efter att ha tagit död på mer än hälften av slavarna.   

De som överlevde fördes till nya arbeten.   

Jag gick inte med.   

På kvällarna berättade de: De fördes ända bort till slutet av Gyllene Hornet; där fick de arbeta med olika sysslor under ledning av snickare, skräddare och målare för att av papp göra skepp, fastningar och torn.   

Senare fick vi veta att Paschan skulle låta sin son gifta sig med storvezirens dotter och ordna ett praktfullt bröllop.
   
En morgon kallades jag till Paschans palats.   

Jag trodde att han återigen fått andningssvårigheter och gick dit.   

De sade att Paschan var upptagen och tog mig till ett rum för att jag skulle vänta. Jag satte mig.   

Strax efter öppnades rummets andra dörr; in kom en man som var fem sex år äldre än jag. När jag såg på hans ansikte häpnade jag och blev plötsligt rädd!